Sounds of Silence

Jag bedrog mitt livs stora körlek med mitt livs stora misstag. Jag gjorde det inte på grund av att känslor fanns kvar. Jag gjorde det för att jag inte stod ut med att ha det bra och det var det värsta jag kunde göra. Jag gjorde det medvetet för att förstöra mitt eget liv.


Men nu kan jag älska för evigt.

Igår såg jag henne, en av huvudkaraktärerna i en historia jag spånat på länge. Det var på planet från Krakow och hon såg ut precis som jag föreställt mig henne i flera månader. Smala ögon, smal näsa, smal mun i ett ändå mjukt ansikte, kort smal kropp, naturligt rött axellångt hår. Livs levade. Jag kunde inte slita blicken från henne, det var så verkligt.

Hela resan hem fylldes jag av nya idéer till min historia. Nu gäller det bara att börja skriva.

Jag står likgiltig mitt i en förödelse. Människorna omkring mig är fyllda av känslor. De är nedstämda, gråtande, vankande, bleka, arga. Jag känner ingenting. Jag önskar att jag kunde, men såhär har det alltid varit. Jag har svårt att förhålla mig till de andra. Hur jag ska bete mig. Vad ska jag göra? Ska jag trösta? Men jag vill ju inte. Det har ju inte ens hänt något allvarligt.
   För några år sedan hade jag grämt mig i frågan om vad det är för fel på mig. Nu har jag nästan helt accepterat mitt öde. Men jag vill ju ändå inte verka känslokall, för det är fruktansvärt betungande när människor tror saker om mig, som inte är sant. Då är det lättare att låtsas, att jag är som dem. 


Jag gnager på min nöt ifred.

Förra veckan såg jag filmen "The Hours" som handlar om Virginia Woolf. Det var som att se Johans och mitt förhållande framför sig. Att se hur Leonard av kärlek till Virginia gjorde vad han kunde för att rädda henne gav mig lite mer förståelse för varför Johan är med mig. Jag vet att han älskar mig, men att se det hela objektivt gjorde att jag accepterade det faktum att han faktiskt vill vara med mig lite mer. Jag vet att det låter pretentiöst, men gestaltningen av henne var som att se sig själv. 
   Virginia Woolf stoppade stenar i fickan, vandrade ut i River Ouse och dränkte sig. Hon visste att ännu ett nervsammanbrott var nära och att hon inte skulle orka med det. I sitt avskedsbrev till Leonard beskrev hon att det var han som skänkt henne den största möjliga lyckan i livet.
   Är det också mitt öde?
  
Jag spenderade halva helgen i sängen. Jag sov bort nästan hela lördagen och hade ingen som helst intention om att kliva upp om inte Johan övertalat mig fram mot dagen på söndagen. Han hade kokat vaniljthé och skurit upp mango. Bara den gesten var så fin att jag inte kunde göra honom besviken genom att vägra följa med på en promenad till sjön.
  I efterhand ter sig hela situationen så vacker. Att han gjorde det för mig. För att han vill att jag ska må bra. Vi satt tillsammans vid sjökanten och tittade på fossil. Som att han var min Leonard och jag hans Virginia.

Virginias tragiska öde skedde på 40-talet. På den tiden var inte sjukvården vad den är idag. Ännu finns det hopp.

Klockan fyra morgonen till söndag vaknade jag av att Johan kom hem och berättade att världen frusit till is. Det är alltid väntat, men den här gången var det annorlunda. Bara tanken föll sig så vacker att jag inte kunde låta bli att vilja leva i den. Leva i en värld av glitter och kristaller där vindarna viskar poesi och flingorna dansar kring mig!

Det är det som ger mig hopp. Det är bara så svårt att alltid se det.